I kväll i Karlavagnen pratade vi om sorg. Adam Alsing dog i går. Jag vet inte varför just hans död slog mig så hårt, men den gjorde det. Och Corona blev liksom ordentligt verkligt. Kände mig nästan fånig när jag började gråta i går när nyheten poppade upp i telefonen. Jag kände inte Adam, men hade den stora glädjen att gästa hans program några gånger, det borde inte beröra mig så här starkt. Men det gjorde det. Kanske för att Adam var yngre än Micke. Han var pappa. Han var frisk. Fan för Corona. Tänker mycket på mamma. Min brorsa frågade i morse vad vi skulle ha gjort med mamma om hon hade levt den här våren. Vi hade fått isolera henne i nån härlig stuga, sa jag. För hon hade i stort sett alla riskfaktorer som finns. KOL, hjärtsvikt, hjärtflimmer. Hon hade med största sannolikhet dött av Covid-19. Men gud vad jag hade velat ha henne här nu. Hade velat ta hand om henne. Det är en del av min sorg. Att hon aldrig fick bli en gullig tant som jag fick ta hand om. Att hon lämnade innan hon behövde mig. Mina impulser att ringa henne är starkare än någonsin. Hela vågen av saknad drog igång igen efter många månader av lugn och natten blev en sorgenatt, men det var som sagt länge sen nu så jag försökte välkomna den. För när sorgen är aktiv är mamma liksom närmre. Hon är hos mig så intensivt när saknaden väller in. Förstår ni vad jag menar? Göran Thunström har skrivit det allra vackraste jag har läst om mammasorg. Blir så tröstad av de här raderna, tröstad av att mammasorgen på något vis är arkaisk och universell: “När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.”
