Vi är inne i juni. Nätterna är ljusa. Solen skiner och sommarregnen öser om varannan dag. Jag njuter något alldeles hejdlöst av den här juni. Just nu. Just här. På vår gård. Jag är som ett litet träd som verkligen nu, fem år sedan vi flyttade hit nu har rotat mig ordentligt. Jag är ett av de där stora viskande träden i parken. Träden som följer årstiderna, som rasslar och bågnar när det blåser storm, men som står där stadigt ändå nästa dag som om inget har hänt. Jag vill alltid alltid vara här på Stora Lundby. Mitt hem. I morgon har mina mellanpojkar skolavslutning. Vi får inte gå i år heller. Och det gör ont i mig. Vill inte missa en enda skolavslutning. Vill se dem springa ut och in i sommarlovet till doft av syrener och björk. Men vi får fira efteråt. Även om jag fortsätter att jobba ett par veckor till så känns det så befriande att slippa klockan som ringer 06.30. Slippa ruska liv i liten 12-åring som liksom sina föräldrar helst sover länge om morgnarna. Så underbart att få leva kvälls- och nattliv. Hela vår familj lever upp på somrarna. Vi älskar nätterna och kvällarna. Pennywise har fått ungar igen. Den här gången fick hon sex små underverk. Jag och alla mina pojkbarn njuter och gosar och matar och har dop och bara älskar de här små gulliga lurvbollarna. Finns inget finare än kattungar. Eller jo, föl. Och hundvalpar förstås.
