Lillräven bröt sitt ben och över en natt var jag tvungen att börja bära igen. I tio dagar höll min rygg för det sen kom höftkänningarna tillbaka. Smygande. Fem dagar senare var värken fundamental. Den började styra hela mig. La sig som en tung klibbig hinna över min annars starka livslust. Allt kom att handla om den satans värken. Den satans ischiasnerven. Den här gången blev det långt mycket värre än i januari. Hela foten har domnat och alla muskler i hela benet krampar från och till. Fick tid akut hos en naprapat här i krokarna. Han trodde diskbråck. Han behandlade men det blev inte bättre alls, tvärtom tyvärr. Veckan efter fick jag äntligen tid hos kiropraktorn som hjälpte mig sist, Christian. Han tror fortfarande att det "bara" är falsk ischias. Överbelastade sätesmuskler och höftböjare som svullnat och trycker mot nerven. Han behandlade och jag hoppades på samma mirakel som sist han hjälpte mig. Men det uteblev. Jag blev något bättre, men bara lite. Två veckor har gått nu idag och det känns en smula hopplöst. Har tid hos läkaren på månad och hoppas på remiss till en ryggspecialist så att jag kan få ett ordentligt svar på vad som händer med mitt bortdomnade, iskalla ben. Så trött på mig själv nu. Trött på att leva begränsat. Både coronan och nu också värken begränsar. Drömmer om att flyta runt i tropiskt hav. Att låta kroppen tyngdlöst omslutas av värme, salt och liv. Drömmer om ljumna kvällar under en annan stjärnhimmel. Om mångata över horisonten, nattbad, att somna till cikadors och grodors sång. Om frukost i bikini, French toast och bananashake i skuggan av vajande palmer.
