Det är den andra september. Hösten kom i dag. Den smygande lilla klara vinden. Sensommaren må ha klamrat sig fast, men nu tippade det över. Höstens första dag tog Whoopie sitt sista andetag. Min tappra lilla terrier fick somna i min famn omgiven av de han älskar. Han kände det på sig och hade på något sätt gjort sig redo. Ville inte äta i morse. Inte gå ut. Bara ligga i sin korg och titta på mig med någon slags vädjan i blicken. Och jag bar ut honom på gräsmattan för att han skulle få kissa, men han ville bara in igen och vila i vår svala hall. Så tacksam över att han fick komma iväg så milt och fint. Att vi fick en sista helg med honom. Marinera honom i kärlek och morfin. Han jagade till och med en tennisboll igår och följde med på en svamppromenad. Och åt kokt kyckling och ris och orkade gå upp för trapporna och sova sked med Olga. Men i morse var han färdig. Han orkade inte mer. Och det blev ett så fint och lugnt avslut. Pojkarna fick krama honom och klappa honom och hålla honom hårt hårt och pussa på de där bedårande små öronen och ta farväl innan vi bar honom till den lilla gropen som M grävde uppe på kullen under kastanjen i lördags och lade ner honom i ett hav av dahlior, lavendel och ringblommor. Det är så tomt här nu. Så oändligt tomt. Moyo är vilse. Håller sig nära, nära och vet nog inte riktigt vem han är riktigt utan Whoopie. Hans kortväxta pappabrorsa finns inte längre.
