Jag har inte varit här på ett tag. Min mamma har gått bort. Oväntat rycktes hon bort från oss för två veckor sen. Och livet blir aldrig sig likt. Den där alldeles obegripligt starka känslan av att marken liksom rämnar under en har börjat lägga sig. Det går att andas nu. Det går att dricka kaffe. Det funkar att äta. Det funkar att gå en promenad med hundarna. Kvar är saknaden. Varje morgon när jag vaknar så tänker jag instinktivt att jag måste ringa mamma för att berätta om det hemska som har hänt, men så får jag fatt i insikten att det inte går. Att jag inte har en mamma att ringa till längre. Hon som alltid fanns där när det hemska hände. När jag blev rädd. När livet kändes brutalt. Hon finns inte där längre. Så börjar dagarna nu. I tomhet. Vi som skulle till Hydra igen. Vi som skulle bli självförsörjande på grönsaker i sommar. Vi som skulle bli biodlare. Vi som skulle ta reda på allt om kvinnorna i vår släkt. Vi som skulle gå på Skansen och se björnungarna med barnen. Vi som skulle skriva en kokbok. Vi som skulle plocka vårens första nässlor tillsammans och äta nässelsoppa under en blommande hägg. Saknaden. Den bor i varje andetag nu. Vem är jag utan dig? Sen mjuknar det lite. Jag väcker barnen och grips av kärlek. Jag ser våren komma. Hundarna viftar på svansarna och hästarna har vårkänslor. Jag överöses av omtanke och kärlek av alla de som står mig nära som jag älskar. Huset är fullt av blommor och kärlek. Allt är kärlek ändå. Allt är kärlek. Och det tröstar mig.
