Vi kom nyss hem efter premiären av Medea på Dramaten. Älskade Medea. Förtvivlad. Övergiven. Mörk och förintad av att väljas bort och föras bakom ljuset. Medea förköttsligar liksom känslan av att livet upphör när föremålet för ens kärlek slutar spegla en. Att blir sjuk av kärlek, eller förlusten av den snarare. Livia Millhagen gör i den här uppsättningen en Medea som jag tror att alla som någonsin älskat och lagt hela sitt egenvärde i att bli älskad tillbaka kommer att känna igen sig. Många. Många kvinnor. Livia gör Medea som annars brukar spelas så grym, oresonlig och hatisk, till en kvinna som man faktiskt bara vill gå fram och krama och älska och hålla. Älskar när teater uppfyller ens värld såhär. Gå och se den här pjäsen säger jag bara. You will not regret it.
