Ligger i sängen och surfar på att mina barn har sportlov. Låtsas att det är helg. Känner mig som en lördag. Som en magisk lördag. Bredvid har jag min lilla stickning och min nya fucking amazing bok. Secret Gardener. Alltså den här boken gör att man vill hoppa av sitt liv och bli självförsörjande hippiebonde PRONTO. Eller man vill rätt och slätt bli Elin Unnes. Denna multitalanted kvinna som skriver rätt in under huden på mig. Om bivaxljus och morötter och besatthet av violer. Sträckläste boken på tre sekunder, kände ett svart hål i själen när den tog slut och började googla besatt efter mer av Elin Unnes och hittade hennes blogg. Thanks God. Hon har också en podd - Grönsakslandet - med Bella Linde som produceras av "min" Sommar i P1-producent Estrid Bengtsdotter. Thanks God. Det är något med mig och förfäderna just nu. De liksom kallar på mig. De vill inte bli glömda. Den här vintern har jag mer än vanligt saknat min historia. Mina förfäder. Sörjt att internet - där man ju kan hitta precis allt - inte innehåller en enda liten bild på min mormors gamla gård i Edsåsen. Eller jo, det här är vad jag har att tillgå. Mormors gård som en liten prick i jämtländskt höstlandskap: Allt annat om Högen, som gården hette, har jag och alla som någonsin varit på högen i sina sinnen. I minnena. Högen och mormor och vävstolen och stickningarna och allt som var då har liksom börjat gro i mig som ett frö. Det kanske låter flummigt, men förstår ni vad jag menar? Att historien lever i mig mer än någonsin. Inte på något nostalgiskt ickekonstruktivt sätt utan mer som ett groende frö. Jag har tröttnat på internet. På det förgängliga. På allt NU NU NU, Framtid, Framtid, Framtid. Jag vill berätta om det som var då. Jag vill odla. Jag vill sticka. Vill lära mig väva. Kanske en late 30-års kris. Eller bara ett nytt litet kapitel i mitt liv.
