För några dagar sedan överhörde jag en diskussion på tunnelbanan. Två tjejer diskuterade huruvida det var bra eller dåligt att gråta framför sina barn. Framförallt den ena tjejen var helt för att knipa igen och inte "utsätta" barnen för sin oro, sorg eller andra känslor som kunde tänkas ligga bakom tårarna. Den andra sa någonting i stil med att det kanske kunde bli lite konstiga signaler då, som om mammor aldrig var ledsna. Som om mammor var känslodöda. Men det trodde inte den första mamman alls. Hon tyckte att mammor skulle visa trygghet och stabilitet. Tårarna fick man spara till natten när de små sov. Att det var bäst för små barn. End of conversation. Har tänkt en hel del på det där samtalet. Att jag verkligen undrar hur folk är funtade i sin slutledningsförmåga. Jag kan nog inte tänka mig något mer otryggt och instabilt än en person som inte är trygg i sin gråt. Som inte är vän med sin gråt. Att inte gråta inför sina barn är ju för fan nästan ett övergrepp. Ett stilla tecken om att detta är vad som förväntas av dig lilla barn när du blir stor. Då gråter man inte. Då dras man inte med av sorg och skit. Då står man stoiskt och stadigt och kniper igen. Att vara ledsen, uppgiven och sorgsen är en helt naturlig och stor del av livet. Om vi törs omfamna det och visa upp de här känslorna och att de är normala och inte aparta, oönskade och konstiga så besparar vi våra barn framtida psykisk ohälsa. Och skam. Tror jag i alla fall. Vad tror ni?
