Frågade just Igor hur många timmar han trodde att han hade befunnit sig springandes efter en boll. Flera tusen, sa han... Och jag, flera tusen timmar sittandes där med fullt fokus på den lilla springande pojken som inte är så liten längre utan mellanstor och stark och kaxig och tonåring men alldeles, alldeles underbar. Jag tycker fortfarande att fotboll är dötrist, men är ändå så tacksam över alla dessa morgnar på gräsplaner runt om i söderort. Tacksam. I förrgår fick jag en kommentar på instagram från någon som tyckte att allt såg lite väl härligt ut i mitt flöde, så härligt att hon nästan mådde dåligt. Alltså ingen elak kommentar, bara ett konstaterande att hon själv kanske var avundsjuk, och att it shall pass...typ. Självklart är inte allt bara härligt hos mig, i mig och runt mig. Jag är inte konstant tacksam. Ni som har följt mig länge vet det. Ni som har sett dokumentärserien Djävulsdansen som jag och Ann gjorde för SVT 2014 och 2016 vet det, ni som har läst min mans bok vet det, ni som hörde mitt sommarprat 2015 vet att mitt liv har varit kantat av anhörigas allvarliga sjukdomar, skam kring dessa sjukdomar, isolation, ensamhet, medberoende, tomhetskänslor, rädsla, vilsenhet och sorg. Min mamma dog 2017 och mitt livs värsta år följde. En sorg så stark att jag trodde att jag skulle bli galen. Sorg i varenda beståndsdel, i varenda cell. Första månaden vaknade jag varje natt av att jag grät. Jag gick upp i vargtimmen och satt bara sen i timmar och såg ljuset komma men allt jag kunde känna var bottenlös, svart, klistrig sorg och så grät jag den dagens badkar, försökte andas mig genom timmarna tills jag fick gå och lägga mig igen och bli utslagen av sömnen. Min kropp var helt och hållet invirad i ett sorgflor som nästan höll på att kväva mig. Jag minns nästan inget från den våren. Bara att jag när sommaren kom började kasta mig in i situationer där jag kunde distansera, distrahera, avskärma mig. Få vila bara några minuter från mörkret. Har aldrig jobbat så intensivt som då. Och gravid blev jag. Min överlevnadsinstinkt tog över och skjutsade ut mig i det mest livfulla. Jag ska skriva om 2017 nån gång. För att jag blev så brutalt överrumplad över att sorg kändes så starkt. Att sorg kanske är det största en människa kan vara med om. Att det bor så mycket kärlek i sorgen. Att förlusten av en människa kan göra en amputerad men också helare än tidigare. Men jag har behövt vila från det. Inte klarat av att skriva än. Behövt bli starkare. Jag vet också att jag kommer behöva bli buren när jag skriver. Att jag kommer rasa ner igen och igen och igen och just nu vill jag inte att mina barn ska ha en halv mamma. De behöver ha en stabil mamma. En mamma som visar att man kan ta sig upp och förbi och igenom. Av samma skäl vill jag uppehålla mig i det mjuka. Det vackra. Det snälla och lyckliga. Ni märker det på mina texter, på min teman, på mina bilder. Inga skräckfilmer, inga hårda nyheter om galna män som förintar världen, inget hat och inget våld. Jag vill känna kärlek, ömhet och värme. Behöver känna att det är gott att leva. Det är gott att leva. Jag när den delen av mig som älskar livet. Vattnar, gödslar och underhåller just den delen. Och det fungerar för mig. Med det sagt så tror jag att ni förstå varför mitt flöden och mina inlägg är så "härliga"... Puss
