Nu har de betats av. Utvecklingssamtalen och skolläkarbesöken. Och allt synes enligt lärarna vara alldeles normalt och utan anmärkning och okomplicerat. Två gossebarn som trivs i sin skola och arbetar på fint. Så himla glad över det. Tacksam är ordet. Kan nog inte tänka mig något mer orostungt än en liten älskad unge som går till skolan med motvilja och inte trivs. Bättre mammasjälvkänsla i dag. Tack gode Gud. Fortsatte i väg på ett förutsättningslöst möte med ett produktionsbolag. Kläckte en idé som jag är så helvetes jävla peppad på nu att det inte är klokt. Måste bara få utveckla den nu och skapa något som jag tror kommer att bli helt fantastiskt. Ursäkta tungotalet, men det är ju så här med projekt i dess begynnelse - hemliga. 12.00 mötte jag upp Ann Söderlund och Cissi Wallin för att - tadadada - äta lunch med självaste maktkvinnan och partiledaren Anna Kinberg Batra. Hon gör tydligen så här rätt ofta. Bjuder in kvinnor om på olika sätt tar plats i det offentliga rummet på lunch för att diskutera viktigheter. Vi var där för att Ann Söderlund fick nog av sexuellt våld och la upp en text på instagram som fick stor spridning - detta tyckte Anna Kinberg Batra var ett bra initiativ. Vi var helt enkelt där för att snacka feminism, det sjuka i att vi ännu inte har en samtyckeslagstiftning, synen på mammor i arbetslivet, och annat himla viktigt. Sen fick vi en rundvisning i Riksdagen vilket gav mig någon slags enorm vördnad för det här landet vi lever i. Demokrati. Rättvisa. Jämlikhet och nu förhoppningsvis större fokus på feminism och jämställdhet. Jag och Ann tog en promenad genom gamla stan och njöt av solen. Pratade framtiden och det galna faktum att Annie som jag brukar kalla henne nu väntar sitt femte barn. Så glad för hennes skull. Har lite svårt att förstå hennes längtan efter fler små, men i bland behöver man faktiskt inte förstå. Det räcker med att dela glädjen med någon som sjunger av den. Gick hela vägen upp till söder och kände att nu i dag vände mitt risiga vårmående. Nu kom lusten in i hjärtat igen. Tror fan att jag har säsongsstyrd deppångest för när jag analyserar min ångest så slår det mig att den alltid alltid dundrar in i slutet av mars, när det blir sommartid. Och så vänder det typ nu. En riktigt riktigt fin liten dag.
