Ni vet när livet rusar på i jobb, träningar, matcher och massa måsten. Tvätt, mat, städ, rutiner rutiner rutiner. Fan vad man känner sig instängd då. Och lite lurad. En hinner ju aldrig njuta av allt som bara är på toppen av sin existens ute i spenaten nu. Det är då man behöver skolka från allt. Bara ta sig själv i kragen och tvinga sig själv ut ur ekorrhjulet. Om än bara för en eftermiddag. I går gjorde jag slag i saken. Iggy kom ut från tandis exakt 13.20 och vi hade pga inga hål (så stolt över pluttis) anledning att fira. Så vi sket i alla måsten och klättrade upp på Fåfängan där vi njöt av våren, häggen som blommar, vårt älskade Södermalm, varandra och livet. Vägen hem tog längs den lilla stigen som går mitt bland alla fina små kulturhus och vi pratade om alla som bott i de där stugorna. Om hur fattigt det var i Sverige för bara 100 år sedan. Älskade den fina eftermiddagen. Att i lugn o ro få hänga med sin 10-åring. Lo you Iggy
