Har varit i Nepal och spelat in En resa för livet med SOS Barnbyar. Tvekade länge om jag skulle orka göra resan. Om det skulle bli för mycket för mig, om jag bara skulle bli ett gråtvrak mitt bland människor som verkligen inte behöver möta gråtvrak. Eller om jag skulle kunna komma dit och kunna mötas i sorgen på ett bra sätt. Och så åkte jag. För att jag gick på instinkt. För att jag älskar världen och människorna. Och för att jag vet att mamma hade velat se Nepal. Så jag såg Himalaya åt henne. Och mötte så mycket kärlek. Självklart förtvivlan, kvinnohat och beräknande illvilliga empatilösa vuxna. Men barnen och de ideella krafterna och mammorna, shit vilka hjältar. Trots att Nepal är ett av världens absolut fattigaste länder så hade jag Hans Roslings tydliga röst i bakhuvudet hela tiden: Det blir bättre. Men så kom fredagen i Nepal och Olga ringde i panik från sin skola och sa att en lastbil vanisinnesplöjt fram genom Drottninggatan och rätt in i Åhléns. Och hon och Siri hade just fikat på Drottninggatan och flera skolkompisar kanske var där just nu. Och fan vad jag inte ville sitta på ett svettigt hotellrum i Bhaktapur just då. Fan vad livet är skört och lidandet finns överallt. Skälvande timmar innan vi visste att alla mina nära var i säkerhet. Vackert sen att se vad som hände i vår stad med all kärlek och all empati och all känsla av att inge jävel ska få komma o sabba vår trygga stad. Påsken är här och den har varit lugn och fin hittills. Barn som jagat påskägg, gått påskkärring, frossat i godis, och vi har frossat i mat och ägg precis som det sig bör. Och så har jag hästar som vanligt. Ingen påsk utan häst.
