Helgen var fin. Lördagen ägnades åt fotbollsmatch för Iggy ute i Västerhaninge. sen lämnade jag killarna på eurovision-häng och översovning hos deras gulliga kompis Mio. Jag drog till stallet o hängde med min bästis Guldis. Sjukt jobbig tid nu för oss ned fångbenägna hästar. Ninna hade gång för tre år sedan, och jag har konstant fångest den här tiden på året när det nyvakna gräset innehåller extremt mycket socker. Har visserligen flyttat henne till en skogshage där det i princip inte växer något gräs så hon har inte haft minsta lilla symptom på fångkänning i år. Puh. Men nu har hon svårt att hålla vikten i stället. Blir alltid så vid fällning och pälssättning. Hon faller ur. Måste tokfodra med hö och lusern för att hon inte ska tappa allt hull. Lillskrutt. Hata fång. På lördagkvällen blev vi alltså barnlediga och drog till Häringe Slott och åt svingod middag. Längesen jag fick ha min baby för mig själv. Älskar att Häringe Slott älskar hundar! Moyo fick ligga under bordet när vi käkade och blev till och med serverad en portion anka och ris. Så franskt och härligt. Men så kom olyckornas dag, söndag. Efter supermysigt födelsedagskalas för Bobo o Dante hemma hos Ann o Mattis skulle vi ta bilen och tuffa hemåt när vi plötsligt blir påkörda av en bil som körde ut från en parkeringsplats. Nu är min älskade Volvos högra framsida mos och en bärgare fick köra henne till doktorn. Fan vad man inte har tid med sånt här. Försäkringsbolag och bärgare och skadeanmälan och skit. Springa genom regnet med två småchockade pojkar till Odenplan där nästa olycka möter oss. Precis när tåget rullar in på perongen ser vi hur en kraftigt påverkad man ställer sig alldeles för nära och liksom fastnar med foten i det åkande tåget och dras med. Skrik o panik och ambulans och blod och en perrong full av väktare, poliser och sjukvårdare. Det var ett svart olycksmoln över vasastan mellan 16-17 i dag alltså. Inte kul. Till slut kom vi hem i allafall och har försökt hålla oss lugna för att bryta olyckscirkeln...
