Måndag morgon. Fin helg. Riktigt, riktigt fin. I lördags satt jag in Faith. I fem veckor har jag uteslutande tränat henne från marken. Gjort alla NH-grunder nitiskt. Lärt känna henne. Fått koll på hennes reaktioner, hennes issues, hennes styrkor. Byggt tillit. Byggt relation och skapat vägar för kommunikation. Efter fem veckor tar hon signaler för drivning, stopp, back, förflyttningar av bog och bakdel, sidvärtsrörelser, höjning av rygg/samling, samt låter sig villigt skickas över diverse hinder och läskiga miljöföremål, klarar av att vara utan flocken och hänga med på tillitsskapande promenader. I går var hon mentalt färdig för att ta mina signaler från ryggen. Och givetvis var det inga som helt problem för henne att ha mig där uppe. Vi skrittade runt en stund och hon var hur med som helst. Avspänd , inlyssnande och helt och hållet med mig. Det är det viktigaste. Att hästen är med ryttaren och inte någon helt annanstans mentalt. Först då finns förutsättningar för hästen att kunna lära sig något, att kunna tänka och inte bara reagera instinktsmässigt. När jag köpte Faith visste vi inte mycket om hennes historia. Hon kom från uppfödaren i Danmark i början av sommaren. Tjejerna som importerade henne är duktiga dressyrryttare och har som affärsidé att köpa fina hästar med fina förutsättningar och stam men som ligger efter utbildningsmässigt, rida till dem och starta dem. Det var sagt att Faith var inriden och grundriden, men det visade sig att hon i princip var oinriden. Där slog jag till. Faith är allt jag letat efter hos en D-ponny. Vacker som en dag. Närmast perfekt exteriör. Fantastiskt steg och mild, intelligent personlighet. Otränad betyder i min värld också oförstörd:-). Ska bli så spännande att följa hennes och Olgas resa. I lördags kväll var vi på bröllop på Grand Hotel. Fantastisk fest. Kärlek vällde över. I söndags fotbollsmatch för Iggy i Kärrtorp och sen raka spåret in i skogen för att gå blodspår med hundarna och bästa tränaren Lennart Nordlander. Moyo var inte lika harig den här gången. Vågade följa spåret utan särskilt mycket stöttning. Whoopie körde tvärtom en övermodig stil och tappade spåret till förmån för ett älgspår. Tur att Lennart var med och kan se skillnad på viltvittring och blodspårsvittring, annars hade vi tappat bort oss totalt out in da woods. Jag kan verkligen rekommendera att gå blodspår med hundarna, perfekt aktivering och härligt att göra något som avviker från vardagspromenaderna. Gå gärna in på Lennarts hemsida: www.hundkul.com
