Mitt liv ser ut så här. Med lite avbrott för journalistarbetet och barnen. Men annars: Sleep, eat, ride, repeat. Jag började rida när jag var fem år. Mina föräldrar var livrädda för hästar så mitt sug kom inte därifrån. Jag tror att allt är Astrid Lindgrens fel. I alla hennes sagor har hästar en central betydelse. Alla hennes hjältar har fantastiska och fria relationer till hästar. Pippi och Lilla Gubben, Emil och Lukas, Mio och Miramis, Ronjas Rackarn, Vildtoringen och Lia, Skorpan och Jonatans Grim och Fjalar. Barn som flyger fram i vild galopp över ängar och fält. Rider bort från fienden. Jag har alltid velat rida just så. I frihet. Alltid velat ha den typen av kontakt och relation med mina hästar. Och det tog många år att hitta den känslan i ridningen. Den engelska ridningen som ju härrör ur det militära handlar alldeles för mycket om kontroll och och prestation för mig. Jag vill leka med mina hästar. Jag vill att de får använda sin lilla hjärna. Och det var först när jag hittade NH och frihetsdressyren som jag hittade helt hem i mitt hästeri. Därifrån har jag kommit att älska dressyr, dvs gymnastik/yoga för hästarna och mig och rider det lika mycket som jag tränar tjejerna från marken. Långfredagen till ära väntar nu alltså ytterligare en eftermiddag i stallet. Ska påbörja stolpning av en hage. 10 stolp om dagen under en vecka är mitt mål. Försöker se det som ett gympass. Givetvis ska jag rida också.
