Från fantastiska Åre till kaos i stallet. Just nu är jag ruskigt nära att vilja lägga ner mitt lilla inackorderingsstall. Den här vintern har varit så himla otursdrabbad. Eller otur och otur, gillar logik och naturliga förklaringar bättre än att känna mig utelämnad till slumpen. Och den naturliga förklaringen till att hästarna varit som små otursfåglar just den här vintern är det sjuka regnandet. Fukten. Värmen. Leran. Vi har inom loppet av en månad haft tre hältor, en ordentlig sårskada, pälsätande lus på en unghäst och nu i måndags en unghäst med misstänkt kvarka. Då brast det för mig. Vad ÄR det här?? Veterinären var här och tog prover, vi isolerade hästen, drog dubbelstaket, sanerade o virkonade allt den hade varit i kontakt med och levde med galen oro tills i förrgår när vi fick det oerhört glädjande beskedet att det inte var varken kvarka eller någon annan farlig bakterie. Men den här leran och fukten har fått mig att ifrågasätta mitt eget lösdriftssystem som jag varit varm och trogen förespråkare för. Vi har hårdgjorda, grusade, stora ytor, bra ligghallar, serverar hö i foderbord och vatten i termobars, men det blir ju aldrig riktigt torrt. Lösdriftshästarna hinner inte torka upp förrän det regnar igen och hela våra fyra hektar stora hagar är mättade av regn och leriga utav helvete. Klart hästarna vrickar sig. Klart bakterier får fäste i den ständigt fuktiga vinterpälsen, klart allt djävulskap har bästa förutsättningarna att växa till i det här varma, blöta skitvädret. Just nu önskar jag att jag hade boxar till alla, inte bara till de installade. Nu går hästarna in omlott och det är ett riktigt pusslande o fixande för att ge hästarna ett bra liv. För första gången på sex år med inackorderingsstall känner jag mig utmattad och tärd. Det måste vända nu. Det måste få bli torrt och fint nu när Ninna ska föla. Det måste bli lugnare och mindre orostyngt. Jag måste få njuta mer av hästarna än att slita och langa fram paniklösningar i inackorderingsstallet. Times up for a change!
