Herregud, jag vet inte var jag ska börja. Ninnas föl är här!!!! Efter över 11 månaders förväntansfull längtan kom hon.Nästan 20 dagar över tiden. Ja, det är en hon. En flicka. En liten pärlemorsvit, blåögd, reslig och helt perfekt unge. Gråter när jag skriver det här. Alltså vad är det med mig? Har jag blivit en helt känslostorm person eller? Men alltså, jag ÄR hög på den här händelsen. Så mäktigt att få vara med om det här. Att få se sin älskling ge liv. Att få stå bredvid, känna med, gå in i tillståndet, men slippa ha ont och behöva göra hela jobbet själv. Nästan lika mäktigt som att själv föda. Det började i lördags. Ninna läckte råmjölk redan på morgonen så jag hade full koll på henne hela dagen i hagen. Ston är tydligen experter på att lyckas med konststycket att föla när man minst anar det. Eftersom de är flykt- och bytesdjur så vill de gärna föla i skydd av mörkret, utan uppståndelse, utan rovdjur i kring sig förstås. I deras instinktiva värld är vi människor rovdjur, så de fölar helst när människorna inte är i kring. Jag har tänkt att hon nog gärna ville föla ute i flocken, hos sina vänner, hon gillar nyligen inte alls att sova på box. Men dagen gick, ingen fölunge. På kvällen när jag tog in henne så såg jag att hon hade fått vaxproppar. Torkad råmjölk har bildar som små proppar i juvrens kanaler. Jag pillade bort och mjölkade lite för att se om mjölken hade blivit vit, och det hade den. När mjölken är vit så är fölningen väldigt nära. Ändå kändes Ninna så himla opåverkad. Och jag hade ju väntat så länge, det kändes liksom overkligt att fölet faktiskt skulle komma. Jag har ju kamera uppkopplad till en app så jag gick upp och käkade middag och la barn. Jag hade satt en timer på 1 timme så att jag fick en påminnelse om att kolla kameran varje timme, men så lyckades jag med konststycket att somna när jag läste för Fox. Och telefonen låg kvar nere i köket så jag hörde inte timern. 00.57 väcks jag av att Foxen drömmer och jag kommer på att jag inte har mobilen så jag rusar ner i köket och kopplar upp mig mot appen och får se det här: [caption id="attachment_23846" align="alignnone" width="473"] Ungen är i stort sett helt ute!!![/caption] Jag bara kastar på mig kläderna, får med mig Micke och Igor och så springer vi upp till stallet för att få se miraklet slutföras. När vi smyger in i stallet 00.20 så står Ninna redan upp och tvättar sin lilla unge som ligger där så bedårande prydligt i halmen. En liten ljusbärare, en liten pärlemorsvit, blåögd lillskrutt med rosa mule och vita ögonfransar. Sedan dess har timmarna flutit in i varandra. Vi är i fölbubblan. Stallet är ett BB och jag har ägnat helgen åt att kolla så att bebisungen kissar, bajsar, snuttar och får i sig livsviktig råmjölk och tvätta navelstumpen och mocka, mata Ninna-mamman och bara njuta, njuta, njuta. Tack Gud för att du lät mig distraheras från Coronan bara för en stund. Tack för dina mirakel.
