Det har sagts och tjafsats mycket om Jerringpriset. Det har så att säga rasats. Den ena sidan - den utan koppling till ridsporten - har betett sig som skit, alltså på riktigt skit. Som vanligt. Kört samma bisarra resonemang om "hästsekten som röstade fram en kandidat på orättvisa grunder" "hästen gjorde jobbet" "ingen riktig sport" osv. Samma äckliga mobbington som när Rolf-Göran tog hem priset 2o12. Den andra sidan - hästfolket har uppgivet försökt försvara och kräva rättvisa. Men det når liksom aldrig fram... Låt mig förklara varför. Hela den här galna jävla debatten är nämligen en otroligt tydlig studie i hur könsmaktsordningen fungerar. Det kan liksom inte bli mer tydligt än så här. Hästsporten i Sverige är feminint kodad. Och bara det är otroligt fascinerande, eftersom den vanligaste pojkleksaken på 1800-talet var *****trumvirvel***** HÄSTEN. Sen hände något, oklart vad, men hästen blev när den inte längre användes militärt, när dess funktion övertogs av motorfordon liksom dumpad av männen. De gamla kavallerihästarna fick bli ridskolehästar. Och nu plötsligt - på 50-talet - fick också tjejer börja rida. Och som vi red. Som vi älskade att få tillgång till de här fantastiska , magiska djuren som tills dess hade varit förbehållna män. Hästen gick från att vara manligt kodad i vår kultur, till att bli helt och hållet femininiserad. Så ser det - for your info - inte ut i resten av världen. I Spanien tex köper machomän P.R.E-hingstar på samma sätt som de köper porschar. Trots att Peder Fredricsson är man, så är hästar och hästsport alltså feminint kodade i Sverige. Att rida är "tjejjigt" - det fick vi lära oss redan på dagis. Att rida är töntigt, häst luktar skit, hästar är fåniga, äckliga på samma sätt som rosa, lila, rosetter och dockor. "Jag hatar ponnys och färgen rosa" var samtalsämnet vid bordet när tre små grabbar på bilden i min sons klass förra veckan när jag var på besök skulle pryda sin bildmapp med valfritt motiv. Jag satt där som åskådare och kände bara sån uppgivenhet. Det är alltså fortfarande år 2016 helt normaliserat att små pojkar uttrycker sig så här trots att det vid bordet bredvid sitter tre små tjejer och målar regnbågsfärgade enhörningar på sina mappar. Hata tjejer, tjejjigt, rosa och hästar - helt öppet utan diskussion och konsekvens. Helt normalt att tokmobba hälften av klassens medlemmar dagligen! Helt normalt för flickor att bli nedvärderade hela dagarna av pojkar. Konstigt är att inga tjejer hatar svart, blixtar, vapen och dinosaurier med blod i käften. Konstigt att småtjejer sällan säger att de hatar killar. Konstigt att många småtjejer uppmanas till att klä sig "tufft" och att föräldrar ofta skryter om att de har en riktigt "tuff och grabbig liten pojkflicka" men att man aldrig hör föräldrar skryta över att de har "klännings- ponny- barbieälskande pojkar". Eller jo det anses gulligt fram tills att de går i trean. Sen börjar man bli orolig för...ja för vadå?? Och snälla gå inte till försvar nu och mena att era söner minsann är annorlunda och så vidare. Visst finns det undantag, men rent generellt ser det ut så här i Sverige och i världen. Kvinnligt kodade aktiviteter, objekt och yrken är helt ok att förnedra, tala illa om, håna, förlöjliga, mobba - helt utan faktabaserade resonemang. Och kvinnor hjälper så att säga till att upprätthålla det här systemet som bygger på att ge män makt, kontroll och tolkningsföreträde. Att stödja systemet och anamma så kallade "manliga" ledaregenskaper är det enda sättet för en kvinna att få ta sig ton och få makt. Margret Tatcher typ. Ju mer "manligt" kodat en kvinna beter sig desto mer accepterad blir hon som trotsar könsmaktsordningen och strävar efter toppen. Typiskt exempel ser vi här i kolumnen av Expressens Anna Friberg där hon kallar årets Jerring-vinnare "ett dåligt skämt". Jag har ridit sedan jag var fem år och jag har sedan dess fått höra att min sport inte är någon riktig sport. Att det ju bara är att sitta och åka. Att hästar är luktar skit. Hästtjejer är efterblivna. Och tråkiga. Och jag fattar verkligen varför många hästtjejer slutar rida just när de är i 14-15-års åldern. Man pallar inte förnedringen mer. Man gör sig till vad som förväntas av en, blir ett kontrollerbart objekt i stället. Det känns enklare och mindre utsatt liksom. Ridsporten är Sveriges andra största flickidrott efter fotboll. Fattar ni. Den är sjukt mycket större än simning och skidåkning och handboll och volleyboll och fäktning och fan och hans moster. Det är en jättesport. Punkt. Och eftersom Jerringpriset är just folkets pris, så säger det liksom sig självt att det inte behövs några jävla kupper eller sekter eller mobiliseringar eller annat från ridsportens håll för att Peder Fredricsson ska vinna priset. Den stora frågan är bara när tidningarnas sportbilagor, SVT och resterande gamm-media ska fatta vilken otroligt stor och köpstark målgrupp ni missar genom att inte täcka ridsporten med mer än några små futtiga notiser då och då. Idrottsvärlden är en värld där könsmaktsordningen får härja fritt och vilt. Aftonbladets rosa sportbilaga slänger jag omedelbart i sopkorgen, eftersom det mycket sällan står en enda intressant rad om min sport där. Och det som står är sånt jag läst mig till för länge sedan i tex brittisk media. Det var bara det. Och grattis till priset Peder Fredricsson. Du är så galet värd det och jag grät när du fick det av så otroligt många anledningar. Främst för att jag vet vad som krävs för ett equipage att ta sig till OS. Det är i stort sett en omöjlighet bara det. Och så grät feministen i mig. Och hästälskaren i mig ser kommunikation. Gudomlig kommunikation.
