Torsdagar är fullsmockade arbetsdagar för mig. Jag har morgonpasset i stallet, jag bandar två poddar och jag sänder Karlavagnen i SR på på torsdagskvällarna. Nu sitter jag alltså i sadelkammaren o lyssnar på min spinnande kisse Pennywise och dricker morgonens andra kopp kaffe. Har fodrat lösdrifterna och släppt ut de installade hästarna, mockat åt Ninna, krattat, sopat, packat hö och ska snart träna Shiloh. I år blir Shiloh fyra och vi har inte kommit riktigt lika långt som jag hade tänkt i hennes träning. Men i bland får det vara så. Dels hade hon en tuff start här hos mig. Hon var 1,5 år och i stort sett helt ohanterad när hon kom hit och människor var i hennes värld inga sköna typer. Dessutom blev hon extremt stressad av att byta flock. Hon reagerade våldsamt på sina nya kompisar genom att bara försöka fly rätt genom trästaket, eltråd och allt. Trots att hon fick gå bara med supersnälla Ninna och vår lugna Connemara Sammy så fick hon panik. Det tog alltså ett bra tag att bara få henne att trivas här och att lära känna henne och få henne bekväm med att bli ledd och borstad. Hon är också den första häst jag har tränat som svarar med aggressivitet när hon blir osäker eller känner sig trängd. Hon försökte skrämma bort människor som kom för nära helt enkelt. Det beteende fick jag i och för sig bort väldigt snabbt genom att sätta gränser och belöna minsta försök med eftergift och friendly game. Men det som har tagit väldigt lång tid är att få henne avslappnad i markarbetet. Att flytta på henne och driva henne har hon helt enkelt antingen försökt fly ifrån eller slåss emot. Och då menar jag riktigt fula beteenden som att resa sig mot mig o slå med frambenen, sparka mot mig, öron bak och lågt huvud. Trodde ett tag att hon kanske hade ont. Hon trasslade in sig i ett elstaket sommaren 2018 och fick stå på klinik i två månader, och så har jag via gentest som man gör på quartrar upptäckt att hon har ett genetiskt anlag för korsförlamning. Men efter grundlig och noggrann utredning har jag kommit fram till att det inte är något fel på henne. Jag har bara fått jobba på ett lite annat sätt. Supertydliga gränser med omedelbara konsekvenser OCH tydliga belöningar. Och så har jag fått träna grunderna om och om igen. Först nu när hon går in på sitt fjärde år är allt det ”farliga” borta. Nu är hon mild, människokär, arbetsvillig och kommer bli en jävligt bra häst. Bättre än Ninna, prestationsmässigt alltså. För hon har ett enormt tryck, ett sju helvetes mod och jävlar anamma som jag aldrig sett maken till! Ninna älsklingen är ju i nionde månaden och börjar bli en riktig tjockis. Hon har fått flytta in i fölboxen och har hittills ingenting emot att bli riden, så vi skrittar ut långa härliga rundor tills hon inte vill längre. Längtar så himla mycket efter fölisen nu:-)
