Den här hösten har varit så mild och öm. Eller så kanske hösten känns extra magisk i början av oktober varje år. Det är årstiden då jag kommer ikapp mig själv. När jag får timmar i skogen med djuren. Eller får och får, jag tar mig timmar i skogen. I guldet, bland de multnande löven och svampen. I måndags var jag ute hos min bästis J på Ingarö. Hon har köpt ett nytt hus vid en alldeles bedårande blank liten klippsjö. Där lever hon och hennes familj i väntan på att få packa väskorna och flytta till San Fransisco där hon ska börja jobba på Apple. Jag både älskar och hatar att hon ska flytta så långt. Älskar för att jag kommer få en anledning att visa mina barn USA. Hatar för att den otvungna vardagen inte kommer att existera med henne på mycket länge. Vi drack kaffe och åt bulle och gjorde oss redo för en timme med svampen i skogen. Det var så fint att få hälsa på henne innan hon flyger till Amerikat. Det otvungna vardagshänget är det bästa hänget. Alltid. Igår hängde jag, M och Fox i Flempan hela dagen. Specialisttandvård för att laga liten treårstand på mycket tandvårdsskeptisk pojke. Vilka jävla hjältar som jobbar på specialistandvården alltså. Så otroligt pedagogiska, snälla, kärleksfulla och proffsiga. Önskat att alla tandläkare var som dem. I dag har jag jobbat i stallet. Dragit ny tråd, skrivit isolatorer, beställt torv, lagat hönsgård och städat hönshus. och umgåtts med min Ninna. Tog mig tid att borsta, rykta, grooma, massera med arnikaliniment, pensla hovar och klippa öronhår. Sen tömkörde vi 40 minuter och jag kan återigen konstatera att hästarna gör mig så lycklig. Jag är så tacksam att jag har dem i mitt liv. Så tacksam.