Hade så gärna velat visa er en bild nu, men hade helt enkelt inte sinnesnärvaron to capture it all. En stor jävla älg har bestämt sig för att beta loss kring vår skogshage. Den dök upp första gången när vi kom ut i eftermiddags och stod och borstade prinsessorna. Stor och brun och helt otippat obrydd om vår existens. Den sket i oss rätt och slätt. Den till och med sket i oss när vi skrek, bankade med pinnar på en hink och betedde oss som neandertalare. Den sket i oss ända tills en golfare råkade slå upp en golfboll i dess riktning - DÅ fick den panik och sprang till skogs. Vi tog med oss kusarna och gick till stallet för ett välbehövligt ridpass i kvällssolen. Men tro på fan när älgis står och lurar på samma ställe när vi gick tillbaka till hagen! Jag skrek, viftade, hojtade och började känna mig såååå disrespekterad av skogens konung. Blev tuff. Gick på. Tog hästen som skydd och trodde det skulle gå bra. Men nej. Älgfanskapet frontar oss, vänder öronen mot oss som om vi vore något ätbart. Älgjäveln tar sikte och börjar gå bestämt och taktfast mot oss. Det här ville jag ha bild på, men jag lovar er det var INTE läge att dra fram luren och fibbla med instagram i det läget. Jag tog hunden under armen, hästens grimskaft i andra näven och sprang som besatt. Upp till hagen, in i hagen och älgen utanför. Tack gode gud för elstängsel. Där fick jag stå en bra stund instängd i hagen innan älgis lät mig gå ut till min bil. Nödslakt???
