Om jag fick drömma fritt så skulle jag säga min moster Ingers tjälknul med murkelsås, rönnbärsgele och potatisgratäng. Nu finns inte Inger mer i det fysiska, men ofta i mitt sinne. Jag tänker på henne så ofta. Varje dag. Och lagar ofta hennes mat, men den smakar ju aldrig likadant som när hon lade sin magic touch i grytorna. Hon blir ännu mer tydlig för mig i juletid. Vi var alltid i Åre på Solbränna hos Inger på jullovet. Inte på julafton för då var vi hos farmor och farfar, men sen tog vi nattåget och sov oss fram till Åre och nyårsnatten när himlen exploderade över sjön och termometern visade obarmhärtiga 30 minus och vi var tvungna att klä på oss Allans gamla vargpäls för att överhuvudtaget stå ut och champagnen frös till sorbet i glasen och snoret stelnade i näsborrarna. Och Inger hon skrattade bara och tog allt med jämnmod. Nu blir det ingen tjälknul här hemma i kväll utan wallenbergare och det är inte helt fel det heller. Vi har kokat lakritskola och stått och svurit över ett jävla marabou chokladhus som killarna absolut bara skulle tvinga mig att bygga trots att jag försökte förklara för dem att dessa chokladhus är allt annat än traditionsenliga utan endast ett lyckat pr-trick som precis rätt målgrupp - barn - har gått på. Det sket ju killarna i och jag kan meddela att det här jäkla chokladhusbygget var vidirgt rätt igenom. Chokladkaorna bara sprack/ blev för geggiga i mikron/gick sönder när vi skulle göra fönster och så brände vi resterna i mikron så att det stinker bränd choklad i hela huset. Världens sämsta nymodiga tradition.
