Jag och Olgas pappa separerade när Olga var fem. Nu är hon femton. I tio år har hon bott varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa. Jag vet att många lovprisar det här konceptet. Tycker att det är skitsmart att kunna ägna sig 110 procent åt sin unge och vara en såkallat supernärvarande förälder varannan vecka för att när barfri vecka kommer förvandlas till en festande, tränande arbetsnarkoman och göra idel vuxengrejer. Jag är inte en av dem. Jag förstår mig inte ens längre på "vuxengrejer". "Vuxengrejer" tenderar ofta att vara ackompanjerade av alkohol och jag är rätt trött på vinblaskande. Och det finns inga områden i mitt liv som blir roligare av att barnen inte är med. Kanske för att jag varit mamma merparten av mitt vuxenliv och nästan inte kommer i håg hur det kändes att vara solo. Kanske för att mina barn är större nu. Kanske för att jag synat myten om att vuxna och barn kommer från olika planeter. Kanske för att jag tycker att det är så sjukt att vårt samhälle är så ålderssegregerat. Så veckorna när Olga är hos sin pappa är öken. Visst, nu finns telefoner och mail och så, men ändå. Jag vill ha alla ungarna i boet. Alltid. Förutom när de skriker att jag är dum i huvudet och slänger i dörrar alternativt tjatar hål i huvudet på mig om låter habegäret härja fritt, då är de till salu på Blocket hela bunten.
