Jag är just nu rätt ensam kvinna i vårt hem eftersom Olga bor mest i stan i höst. Tre pojkbarn och en mansperson. En pojkhund. Bara jag, hästarna och katten som har snippa. Betyder det något då? Är vi våra kön så himla mycket? Är vi inte bara människor hela bunten? Könet är väl ändå mest en social och kulturell konstruktion? Det vet vi ju inte riktigt, alltså hur mycket könet spelar roll för vår personlighet, våra livsval och våra drömmar. Alltid ett ämne för heta diskussioner. När jag var kring 20, nyss hade läst Simone de Bevoirs "Det andra könet" och Nina Björks "Under det rosa täcket" och var nyfrälst feminist så var jag benhårt övertygad om att flickor och pojkar var helt och hållet lika vid födsloögonblicket med att vi sedan i mötet med dem formade dem till att bli sitt kön. Det finns studier som stärker den här tesen. Att mammor generellt låter pojkbebisar gråta längre tid innan de tas upp än flickbebisar. Och att vi inte pussar, kramar, klappar pojkbabyn lika mycket som flickbabyn. Det har alltså mätts och filmats och studerats i olika kulturer på många olika sätt. Vi sätter på pojkbebisar tuffa kläder som tillåter full rörlighet medan flickbebisar får mjuka myskläder som begränsar deras motoriska framfarter. Så det är alltså rätt välgrundat att anta att könsidentiteten skapas av omgivningens förväntningar. Som nybliven mamma ville jag därför presentera en hel färgskala för min flicka. En hel leksaksuppsättning med bilar och lego, inte bara dockor och mjukisdjur. Jag ville ge henne möjligheten att själv välja sina intressen och sitt liv. Döm av min förvåning när ungen blir det mest flickiga som gått i ett par skor. Bädda ner dockor med täcken, vårda sjuka nallar, dansa i princessklänningar, pyssla och färglägga och kolla på My Little Ponyfilmer. Hon började störtgråta och blev helt svart i blicken av kränkthet när vi köpte ett legobygge till henne i 4-års present. Det kan ju faktiskt vara en slump att hon blev mer "flickig" än jag någonsin själv varit... Men fyra år senare föder jag min första pojke som redan 6 månader ung pekade storögt på en motorcykel och sa sitt första ord: bruuuuuuum. Dockan han fick på sin ettårsdag kastade han bakom soffan och lekte sen aldrig mer med Det har varit bilar, motorcyklar, fyrhjulingar och grävmaskiner. Och jagats bollar. Och sprungits, cyklats, klättrats, badats. Och byggts lego. Pojke nummer två blev precis likadan. Och nummer tre likaså. Dockorna, Sylvanian Family-djuren, dockskåpet och mjukisdjuren ligger här och dammar medan legot ligger utspritt över hela huset som små härliga minor för oss vuxna att trampa på. Ok, de må vara slump och extremt starkt samhällstryck, men det kan också vara gener...Att flickor och pojkar av genetiska skäl har lite olika intressen from scratch. O då menar jag inte Barbies och bilar, det fanns ju såklart inte i tidernas begynnelse. Men typ omsorg versus jakt. Alla min människobarn har varit lika gosiga dock. Lika kärlekstörstande och kärleksgivande och lika intresserade av mat och bakning. Med detta långa inlägg vill jag säga att jag känner mig lite ensam här hemma bland grabbarna. Och att det är för jävla tråkigt att kolla på actionfilm efter actionfilm och att absolut ingen vill dela kärleken till The Crown med mig. Och att Fortnite är det TRÅKIGASTE som har hänt vår familj. Och att bollarna förstör julpyntet och att det vore så himla mysigt att diskutera relationer och snacka lite skit med en tjej. Kom hem Olga!!!!
