Vi äter glass och jordgubbar och kollar på Stranger Things alldeles för sent. Vi ger den chans nummer 2. Vi är inte helt förtjusta i läskiga serier hör hemma. Båda killarna är som jag, blir FÖR rädda. Får för oss att monsterna har flyttat in när filmen är slut, haha. Men Stranger Things håller sig än så länge på rätt sida av det skrämmande. Alla har vridit på dygnet. Fox också. Sover till 11.00, somnar 23.30. Och vi sitter uppe halva natten. M är hemma efter 10 dagar på inspelning. Tur att han kom precis när tålamodet höll på att ta helt slut. Det är nåt med ettårsåldern som är särskilt utmattande. Det är helt enkelt inte en lugn stund. Han gör livsfarliga manövrar exakt non stop och skrattar bara åt det! Ramlar runt. Klättrar upp för stolar där han vill stå o dansa. Stoppar små stenar i munnen. Letar efter livsfarliga substanser under diskhon att dricka. Som grädde på moset toppar han separationsångestfasen och blir rasande så fort någon av oss försvinner ur han åsyn. Helst ska vi bara sitta stilla och titta på honom utan att hindra hans galna framfarter och endast rycka ut i absoluta nödfall när han är nära döden typ. Galet utmattande som sagt. Haha. [caption id="attachment_23344" align="alignnone" width="3024"] Tur att jag har två stora fina pojkar som hjälper till att vakta tokstollen![/caption]
