Vi har en kattuggla som skriker sitt ödsliga, mystiska läte om nätterna. Han ropar och ropar. Ingen svarar. Och jag har alltid älskat honom. Tyckt att det är så fint att det bor en uggla, ett nästan mytologiskt väsen ute i den stora eken nere på ängen. Hoppats att någon vacker hona ska höra honom och komma till hans fina revir och bilda par och skapa fler hoande storögda fluffbollar. Men så googlade jag och läste mig till att kattugglans hoande enligt gammal bondetro är ett varsel om död och olycka. Dagen efter mitt nattgooglande gled Fox av från Igors rygg under en faktiskt ganska stillsam hästlek och landade så illa på sin lilla fot att han fick en spricka i skenbenet. Karolinskas barnakut, röntgen och gips under dramatiska former eftersom lille herrn av någon anledning fått för sig att vara rädd för doktorn trots att han aldrig någonsin behövt träffa någon under sitt liv. Kanske är det mitt fel som låtit honom vara med när hästdoktorn kommit med gigantiska sprutor och abnorma bandage. Kanske har han hört sina kompisar prata om läskiga läkarbesök. Med några piggelin, två nallar och en liten polisbil lyckades vi ändå muta på honom världens gulligaste lilla gipsben och åka hem i natten oändligt tacksamma över svensk skattefinansierad vård. Amen. Ytterligare en dag därpå därpå fick Ann veta att hennes pappa hade hittats död i sitt hem. Göris. Som varit en del av Anns och därför också mitt liv sedan jag lärde känna henne för 11 år sedan. Göran Söderlund, sportjournalist, älskad pappa, fin morfar och en så otroligt jävla storsint människa som lät oss göra Djävulsdansen. Som trots att han aldrig varit offentlig med sina alkoholproblem, som tillhörde den gamla skaran karlar som" inte pratar om sånt" men än ändå lät sin dotter berätta sin historia och som med äkta yrkesstolthet ringde upp efter att vårt första program haft premiär och gav oss med beröm godkänt. Fan vad det gör ont när föräldrar dör. När man inte längre har någon att vara liten inför. Nu vill jag bara att kattugglan ska flytta.
