I fredags tyckte mina barn att jag var Sveriges bästa morsa för en stund när jag surprisade dem med biljetter Justin Bieber. Mina pojkar älskar Justin Bieber. Alltså lovprisar. Jag gillar väl några låtar jag hört när kidsen gått loss på Spotify i bilen, men inte mycket mer än så. Men efter den här konsertupplevelsen har jag kommit att bli besatt fascinerad av Justin Bieber som fenomen. Som tidstecken. Man kan inte blunda för att Justin Bieber har slagit rekord i flest låtar samtidigt på den amerikanska topplistan. Med sina 17 låtar slår han både The Beatles och Drake. Alltså The Beatles. Det är sjukt. Han är världens mest inflytelserika artist - alltså EVER. That´s a bit scary...Och konstigt. Att uppleva Tele 2´s arena fylld av skrikande, gråtande, lovprisande teenagers ÄR märkligt. I synnerhet när akten på scen inte riktigt motsvarar mina idéer om vad som är exceptionell talang och utsökt, ren konst. För mig är definitionen av konst och exceptionell talang rätt enkel. Konst är större än livet. Det är en människas förmåga att berätta om livet som om att Gud talade genom honom/henne. As simple as that. När jag såg Paul Macartney sjunga på Ullevi 2004 kände jag Gud inne på arenan. När jag såg Michael Jackson på Stadion 1992 dansa kände jag Gud. När jag läser Sara Stridsberg känner jag Gud i orden. När jag ser Sally Manns fotografier på Louisiana känner jag Gud. Gud i Marina Abramovic. Gud i First Aid Kit. Gud i Bob Dylan. Gud i Beyoncee. Ok, det här kanske låter skitflummigt, men jag tror några av er förstår vad jag menar... Jag kände inte Gud i Tele 2 Arena i fredags. Jag kände bara en sorgsen ung man som pliktskyldigt gick längst fram på scen och drog upp sin tröja. Som en sorgsen strippa på en mörk nattklubb där sedlarna bestämmer allt. Jag kan ha helt jävla fel här. Det har jag haft några gånger tidigare. När mitt känsloliv inte riktigt har hängt med i konstnärens storhet. När konsten är för stor för mig. Det hände till exempel första gången jag fick höra Håkan Hellströms demo hemma hos talangjägaren Klas Lunding. Jag fattade ingenting och bidrog till ett av mitt livs mest korkade ögonblick när jag idiotförklarade Hellströms talang och siade en obefintlig framtid för hans musik. Eller när jag hörde Nirvana första gången. Tyckte bara att det lät som skit. Det var för stort för mig. Kanske är Justin Bieber för stor för mig. Måste försöka ta reda på det...
