Bebisen är 28 veckor och tiden har hittills rusat. Kanske för att jag sover så mycket. Kanske för att jag när jag inte har sovit har jobbat med tre drömprojekt som får huvudet att sjunga lyckosymfonier. Kanske för att mitt liv är fullt av barn som vill ha Tacos, kolla på Idol, Talang, Farmen, köpa olika tillbehör till olika spel i tid och otid, spela fotboll hela helgerna och träna på vardagarna, som plötsligt skriker och drar i varandra, som vill ha sagor och mys och ännu mer Tacos. Och så har vi ju hästarna som behöver nya skor, fodringar, mockade boxar, putsade sadlar, borstning, motion och kommunikation. Och så Whoopie och Moyo, hundarna som vill gå milslånga promenader och träna blodspår och leka som idioter med tennisbollar. Och så min älskling som jag vill göra allt och lite till med resten av tiden. Så mycket och många att fylla tiden med så att jag inte hinner sticka den där babyfilten som jag hade tänkt. Eller bli proffs på profylax. Eller ligga och bara känna in honom. Ska bli bättre på det. Prioritera som det så fint heter. Om två timmar ska jag till barnmorskan och kolla mina värden och mäta magen och lyssna på hjärtat. Hoppas hypotyreosen är hållen i schack. Har som sagt researshat gärnet på den här hormonella störningen och det som slår mig är att så många går runt utan diagnos i så många år. Att många blir felaktigt diagnostiserade som utmattaningsdeprimerade utan att en ordentlig utredning av sköldkörtelns funktion görs. Det är liksom typiskt för sjukdomar som främst drabbar kvinnor. Att de inte tas på samma allvar trots att de kan leda till en massa minst sagt osofta bieffekter. För tidig död i hjärt och kärlsjukdom bland annat. Jag har som sagt identifierat stressen som min största bov för hälsan. Och mammas död var en brutal käftsmäll mot min kropp. Plus att jag vill så mycket. Har alltid varit sådan. Vill, vill, vill. Älskar det här livet och vill helst resa jorden runt, vara vaken 24/11 för att njuta av allt som naturen, djuren och människorna bjuder, vill skapa, älska, känna, njuta, äta, se och uppleva. Hela tiden. Och det säger ju sig själv att det blir svårt att återhämta sig när den där inre lusten till rörelse hela tiden pockar på. Men nu för tiden vet jag hur det känns att krascha, och dit vill jag ju aldrig någonsin igen. Så balans. återhämtning. Vila och mat som helar. Meditation. Återigen: prioriteringar. Det är vad jag tror på för att läka och bli hel igen. Har ni tänkt på att det är sol till halvfyra på eftermiddagarna nu. Vårkänslor fick jag i går när jag kom på det. Haha, gick loss i ny app som ska göra ens bilder snygga. Vad hände med mitt ögonbryn liksom!!!.
